Den kognitiva beteendeterapin antar ett mer systematiskt format.
På grund av den strukturerade karaktären hos kognitiv beteendeterapi (KBT) och de tydligt definierade principer som ligger till grund för den (som är baserade på de kopplingar som finns mellan tankar, känslor och beteenden), är det relativt enkelt att utbilda utövare, se till att behandlingen är levereras konsekvent och utvärdera resultatet av behandlingen. Som ett resultat av detta har kognitiv beteendeterapi (KBT) helt förändrat området för mentalvård genom att göra det möjligt för psykologer att omvandla terapi från en konstform till en vetenskap. Det finns för närvarande betydande bevis för att kognitiv beteendeterapi (KBT) är lika effektiv som, eller kanske mer effektiv än, farmakologiska terapier för många olika psykiska störningar. Men i likhet med andra typer av psykoterapi, kommer kognitiv beteendeterapi (KBT) med potential för ovälkomna biverkningar.
Forskning om kognitiv terapi och fältets konturer
På basis av systematiska intervjuer med hundra olika KBT-utbildade psykoterapeuter diskuterar en ny artikel publicerad i tidskriften Cognitive Therapy and Research arten av dessa oönskade konsekvenser samt förekomsten av dem. Enligt forskningen utförd av Marie-Luise Schermuly-Haupt vid Charité University of Medicine i Berlin och hennes kollegor, “Det här är vad terapeuter bör veta om när de ger sina patienter råd om de kommande belöningarna och riskerna med behandling.”
Forskarna bad varje KBT-terapeut att gå tillbaka till sin senaste klient som hade deltagit i minst 10 sessioner med KBT. 78 procent av KBT-terapeuterna var kvinnor och medelåldern var 32. Terapeuterna hade i genomsnitt fem års erfarenhet. Majoriteten av klienterna som valdes ut för behandling hade diagnostiserats med milda till måttliga nivåer av depression, ångest eller personlighetsstörning.
Intervjuaren var en erfaren klinisk psykolog som var utbildad i KBT. Intervjuaren följde checklistan över oönskade händelser och ogynnsamma behandlingsresultat och frågade varje terapeut om klienten hade upplevt någon av 17 möjliga oönskade effekter från terapin, såsom försämring, nya symtom, ångest, påfrestningar i familjerelationer eller stigma.
Terapeuterna noterade i genomsnitt 3,7 oönskade händelser per klient under behandlingen. Intervjuaren bedömde sedan sannolikheten för att varje oönskad händelse är direkt hänförlig till den terapeutiska processen, vilket skulle göra det till en sann bieffekt (endast de som bedömdes som “definitivt relaterade till behandling” kategoriserades som sådana). Baserat på terapeuternas beskrivningar bedömde intervjuaren sedan sannolikheten för att varje oönskad händelse är direkt hänförlig till den terapeutiska processen.
Oönskade biverkningar av kognitiv beteendeterapi
Efter denna process uppskattade forskarna att 43 % av klienterna hade upplevt minst en oönskad biverkning från KBT. Detta motsvarade ett genomsnitt på 0,57 per kund (en kund hade fyra, vilket var det högsta tillåtna enligt forskningsmetoden). De vanligaste oönskade biverkningarna var ångest, försämring och påfrestningar i familjerelationer. Även om majoriteten av biverkningarna var milda eller måttliga och övergående, ansågs mer än fyrtio procent av dem vara antingen allvarliga eller mycket allvarliga. Dessutom dröjde mer än en fjärdedel av dem kvar i veckor eller månader. Forskarna drog slutsatsen att psykoterapi inte innebär några hälsorisker. Det fanns inga bevis som tydde på att någon av de negativa konsekvenserna kan ha orsakats av oetiskt beteende från någons sida.
Suicidalitet, uppbrott, negativ feedback från familjemedlemmar, reträtt från släktingar, skam- och skuldkänslor eller intensiv gråt och känslomässiga störningar när du deltar i sessioner är några exempel på allvarliga biverkningar.
När man tar hänsyn till att kognitiv beteendeterapi (KBT) kan innebära exponeringsterapi (dvs gradvis exponering för situationer som framkallar ångest), diskutera och fokusera på sina problem, reflektera över källorna till ens stress, såsom svåra relationer, frustration vid bristande framsteg och känslor av växande beroende av en terapeuts stöd, dessa effekter är inte så överraskande.
När en patient hade fått behandling under en längre tid ökade sannolikheten att hon hade stött på några oönskade konsekvenser. Dessutom, och i motsats till förutsägelser, var patienter med mindre allvarliga symtom mer benägna att stöta på biverkningar. Detta kan vara fallet eftersom patienter med svårare symtom bättre kan dölja manifestationerna av biverkningar.
Det är intressant att notera att innan de strukturerade intervjuerna ombads terapeuterna att säga “av huvudet”, om de kände att deras klientt hade upplevt några oönskade effekter. Sjuttiofyra procent av terapeuterna svarade med att de inte trodde att deras klient hade upplevt några oönskade effekter. Merparten av tiden blev terapeuter inte medvetna om förekomsten av potentiella biverkningar förrän de tvingades tänka igenom de olika exemplen på troliga biverkningar. Detta överensstämmer med tidigare studie som belyst de fördomar som kan få terapeuter att anta att terapi har varit fördelaktigt när den faktiskt inte har varit framgångsrik.
Frågan om huruvida obehagliga reaktioner som kan vara en oundviklig del av den terapeutiska processen ska betraktas som biverkningar eller inte togs upp av Schermuly-Haupt och hennes kollegor som en paradox som deras resultat utgjorde. De tillade, “Vi hävdar att de är biverkningar även om de kan vara oundvikliga, försvarliga eller till och med nödvändiga och planerade.” “Vi hävdar att de är biverkningar även om de kan vara oundvikliga.” “Den nuvarande formen av exponeringsbehandling skulle bli oetisk då det är en börda för patienten om det fanns en annan behandling som var lika effektiv men som inte skapade oro hos patienten.”
Det finns ett antal skäl att närma sig de nya fynden med försiktighet, inklusive följande:
Eftersom resultaten var beroende av terapeuternas förmåga att återkalla dem (denna begränsning kunde kringgås genom att använda en aktuell eller dagboksbaserad metod), och eftersom ungefär hälften av klienterna också tog psykoaktiv medicin, är det möjligt att vissa negativa effekter kunde hänföras till läkemedlen snarare än terapin (även om detta inte var intervjuarens bedömning). Men tänk samtidigt på att forskarna använde en konservativ uppskattning av antalet biverkningar, och tog endast hänsyn till de som “definitivt” var relaterade till behandlingen enligt deras uppskattning och ignorerade de som de ansåg vara “snarare” eller “mest troligt” relaterat till behandlingen.
Enligt resultaten av studien kom forskarna till följande slutsats: “Patienter kommer att dra nytta av en medvetenhet om och erkännande av oönskade händelser och biverkningar i alla terapier, vilket antingen kommer att förbättra behandlingen eller minska förslitningen, analogt med fördelen med mätning -baserad övervakning av behandlingens framsteg.”
